Om att hedra eller vanhedra en veteran.

 

Den 29 maj var det, den för några år sedan, instiftade veterandagen.

En dag som är ämnad åt att minnas och hedra de som tjänat sitt land, främst i utlandstjänst.

För mig, blev dock den dagen en påminnelse om, att steget mellan att hedra, eller att vanhedra en veteran, inte är långt.

Detta är också upprinnelsen till varför jag skriver denna text.

Jag och Försvarsmakten, har vandrat sida vid sida under många år. Närmare bestämt under 45 år.

Redan innan min grundutbildning avslutades vid KA1 1976, hade jag gått med i FBU, för att genom den vägen påbörja min befordringsutbildning. Detta visade sig dock inte vara så lätt inom marinen, utan jag fick söka mig till armén och I1, där befordringsgången var mer ”straight forward”.

När jag flyttade till Skåne 1981, blev det i stället P2 och där utnämndes jag 1983 till fänrik. Jag fortsatte dock med utbildningarna och utnämndes sommaren1987 till kapten och påbörjade samma år min reservofficersutbildning vid Inf OHS och utnämndes våren 1988 till kapten i P2:s reserv.

Efter nedläggningen av regementet blev det byte av regemente igen, denna gång till P7, där jag 2008 utnämndes till major.

Under alla mina år, har mina krigsplaceringar och mitt engagemang varierat, från stf PC, via KompC, till placering i Fogrp stab. Inom FBU var jag under en tioårsperiod föreningsordförande, där jag drev mycket utbildning lokalt. Även 25 års placering i hemvärnet kan läggas till i listan, där jag även utöver det, ägnat många tusen timmar som instruktör.

Under åren, har jag även lyckats samla på mig ca: 22 anställningsår i försvarsmakten, med olika frivilliganställningar och även under de 22 åren haft 4,5 års utlandstjänst, under fem missioner, i olika insatsområden, alla med mycket goda vitsord.

Allt detta fick dock ett abrupt slut den 10/10-20, då man från MRS ville ha ett samtal med mig.

Där meddelades jag av en av stabsofficerarna på MRS stab, att man ville att jag avslutade min engagemang som stf BatC så snart som möjligt. En befattning jag innehaft i tre år i den nuvarande bataljonen och i ytterligare tio år i min tidigare bataljon.

Skället till detta, var att man fått klagomål av någon, eller några personer, om mina politiska inlägg på Facebook, vilket man inte tyckte var förenligt med min befattning.

Utöver att man ville att jag skulle avsluta mitt engagemang, önskade man att jag skulle radera mina bröllopsbilder, där jag var klädd i uniform, vilket givetvis gjorde mig extra upprörd.

Där och då, kom jag fram till, att den organisation jag vigt en en stor del av mitt liv åt och som för mig, har varit den yttersta garanten för att försvara vårt demokratiska system, inte längre lever upp till de krav jag ställer på demokratins försvarare.

Efterspelet till detta, blev att jag ville fortsätta som veteran i min tidigare bataljon och även att jobba vidare som instruktör mot hemvärnsförbanden i Skåne.

Och det är där som konstigheterna fortsätter.

Under hela denna process har ingen från Blekingegruppen tagit kontakt med mig, utan bakvägen får jag veta, att de vill att jag skall säga upp mitt avtal, vilket jag vägrar, då ingen från gruppen varit i kontakt med mig. Så småningom avslutas tydligen mitt avtal och jag placeras vad jag har förstått, i personalreserven. Detta är dock inget som bekräftas av någon.

Dessutom, får jag av en tidigare kollega veta, att chefen Skånska Gruppen har satt mig på ”svalning” både vad avser att verka som instruktör och att föras över tillbaka till min tidigare bataljon, för att där placeras som veteran. Inte heller detta, är något som kommuniceras med mig, utan har skett utan min vetskap.

Fram tills nu, har C MRS motsatts sig att träffa mig, fram till att jag författade ett surt mail till honom, då VB MRS ringde mig den 1/2 och önskade att jag skulle organiserade avlösning för insatsen mot fågelinfluensa. Det blev ett pinsamt samtal, för både VB och mig.

Men det ledde i alla fall till, att C MRS gick med på att träffa mig på Rinkaby den 11/2.

Det blev ett möte, där han mest beklagade det som skett och att han alltid har sett mig som en synnerligen duglig officer (sic) Han tyckte dock att jag borde fortsätta som hemvärnsveteran, vilket han dock hävdade, att han inte hade något inflytande över. Ett mycket märkligt uttalande, då överföring som veteran, är ett beslut av C OrgE.

Dock får jag den 13/4, ett mail från min tidigare bataljonschef, om jag fortfarande var intresserad av att placeras som veteran i min gamla bataljon, vilket jag svarade honom att jag ville.

Den 14/4 hölls det ett bataljonsråd, som tillstyrkte, att jag fördes över som veteran i bataljonen och protokollet sändes till Skånska Gruppen, för att sedan ligga till grund för C MRS beslut.

I skrivande stund, har dock inget beslut fattats, vilket kan synas märkligt, då en pansarofficer normalt brukar kunna fatta snabba beslut.

Allt detta som har hänt, sedan oktober förra året, har fått mig att fatta det svåra beslutet, att säga upp mig som reservofficer och att aldrig mer ikläda mig Försvarsmaktens uniform.

Detta gör också, att alla mina tidigare lojaliteter mot Försvarsmakten är brutna, vilket gör, att jag känner, att jag kan gå ut offentligt med denna sorgliga historia.

Under alla dessa månader som detta pågått, har det varit en känslomässig bergochdalbana, med en känsla av både tomhet och sorg. Det är ju ändå 45 år av mitt liv, som avslutas här.